Nu kommer den där känslan smygande igen, den där jag absolut inte har något behov av att vara överhuvudtaget. Den känslan av att komma tillbaka till ruta ett igen. Där det känns som att ingenting fungerar, fast jag vet att allt h en mening och sker precis som det ska men jag har inget behov av att fastna i detta ingenting.

Jag har jobbat och jobbat men så kommer denna smygande känslan av otillräcklig, duger jag, kan jag. En maktlöshetfast att jag verkligen vet att jag inte är just det. Tack och lov för skrivandet. 

Jag har all makt i världen, värdens chans att verkligen sträva mot det mål jag längtat efter så länge. Det är verkligen dax att se framåt o låta den smygande känsla av otillräcklighet gå i ide o sova i all evighet. 

Jag känner att den lättar när jag får ur mig orden och det känns så befriande. Har jag kommit på något, har jag hittat nyckeln att använda när egot kommer. 

Jag är kärleksfull underbar och stark, jag Är inte denna smygande känsla av otillräcklighet. Vi är redan fantastiska och magiska allihopa. Det är bara att vi verkligen ska känna in, se inåt och förstå att det vi är det, något otroligt magiskt.

Tacksamhet, skrivande och lyckan över att ha verktygen att gå vidare utan att hamna i något annat än ren glädje. ❤️

    Your dream is possible som Les Brown säger. 

Att höra ordet blyg är inget man vill höra när man faktiskt är det. Speciellt inte när man kommer ur det och inte längre kallar sig blyg. Måste man prata hela tiden för att alla andra gör det. Alla pratar inte lika mycket och vissa pratar bara när de har något viktigt att säga. Är det så fel egentligen, nej det är det inte. Vi är lika värda hur mycket vi än pratar, så länge man är vänlig, tänker med hjärtat och vill behandla andra som man själv vill bli behandlad.

Ända sedan jag var liten har jag fått höra ordet blyg matas in i hjärnan, blivit högröd i ansiktet när någon ens tilltalar en. Det är inget roligt alls och de som inte alls vet något om att vara blyg kan inte veta känslan i hur det känns att för det minsta lilla bli röd i ansiktet. Andra är inte snabba med att säga att oj vad du är röd i huvudet, tror ni inte jag vet det redan. Ingen risk jag vet, jag vet att jag är röd, väldigt röd, det lyser som en tomat i ansiktet på en, alla ser, men alla säger inte något. Som tur är.

Jag växte upp i Lund utanför stan i en liten lägenhet på 3 rum på 70 talet. Innan min bror kom var det mamma och pappa och jag. Men var ofta hos mormor och morfar som bodde ännu mer ut på landet. Men det var rätt mysigt med hängmatta. Men det som jag inte fick som liten blyg tjej, var inte den uppmuntran och kärlek jag verkligen behövde. Speciellt inte min mormor, hon hyshade alltid åt mig precis som att barn de hade ingen åsikt alls. Hon gillade heller inte flickor och med tanke på att jag var själv bland alla kill kusiner så gjorde det ju inte saken bättre. Men hon gjorde det bästa hon kunde, tydligen. Hur svårt är det att älska ett litet barn. De var inte elaka och hade det rätt bra, men om jag fått mer uppmuntran och massa kärlek som en mormor och morfar brukar ge sina barnbarn hade det kanske kunna vara annorlunda. Men det var deras val, det har gjort mig starkare nu iallafall.

Morfar var väldigt strickt med att det ska vara rätt och rättvist och det är ju helt rätt. Men det var inte den där gosiga morfarn man skulle vilja ha. Men det har han givit tillbaka med råge sedan han lämnade gjorde livet och kom till mig hos ett medium. Sen måste man lära sig att förlåta och gå vidare. Morfar var aldrig något problem, men mormor, hmm jag vet inte. Släpp och gå vidare är ju det enklaste för min skull.

Det blev inte lättare heller när min bror föddes, det var ju ännu en pojke som kom. Efter det kom 4 andra pojkar.

En äldre kusin från min pappas sida, där det fanns en fantastisk tjej kusin som var lika gammal som jag, men som inte fick leva mer än 10 år innan hon dog av en hjärntumör. Den gladaste tjenen jag vet, var hon. Hon lärde mig i en sal på lassarettet som är så sorglig och när jag hör den idag tänker jag på henne. Hon finns för alltid i mitt hjärta. 

När jag var liten älskade jag att pyssla om min bror och mina kusiner som kom sen. Gillade verkligen när vi träffades att vara med dem och kände mig liten som en liten mamma. Men när den sista killkusinen kom då grät jag för jag ville verkligen att det skulle bli en flicka, men nej det blev det inte alls. Typiskt.

Men jag pysslade alltid om min bror, för att jag ville och gillade att ha en liten bror, men det har man fått höra att det var tydligen inte så bra, för att han blev bortskämd. Tror inte det, han verkar klara sig väldigt bra även om syrran pysslade om honom när han var liten. 

Men så kom den dagen då jag fick reda på att vi skulle flytta till en annan mindre by för att det var nybyggt och vi skulle för visso få vars ett rum, men det stora saken med allt detta var att jag hade redan börjat i en skola och gått där ett halvår och lärt känna mina klasskamrater och fina lärare. Jag ville inte flytta från dem. Jag hade flera kompisar på gården där jag bodde och en liten flört i andra huset. Men det är ju inget konstigt att man flyttar och får nya kompisar. Det stora i allt detta är att VARFÖR flyttade man inte innan så att jag kunde börjat där när de andra började. Vet att huset var väl inte färdigt innan dess vi flyttade dit, men det hade säkert gått att åka buss eller något dit, så att jag slapp och stå där inför alla som känt varandra i ett halvår. Det var inget roligt. Jag älskade min skola och mina kamrater där.

Där står jag, lilla jag, lilla sjuåriga Anette, högröd i ansiktet och vet inte var jag ska titta. Gud vad pinsamt. Jag glömmer det aldrig och vill inte att någon blygtjej eller kille ska behöva stå så framför någon som att man var ett objekt som skulle visas upp. Kolla det här är Anette hon är ny och ska visas upp för alla. Det är lätt för vissa men för andra är det mer än kul. Det sitter inpräntat i mitt huvud och jag har pratat med denna lilla flicka många gånger i sådana inner child meditationer.

                                             MEDITATION

Detta är något som allla bör göra varje dag.

Att sitta i stillhet i lugn och ro, bara lyssna på sitt inre och lyssna till sitt hjärta. Sin intution.

Man har alla svar inom sig, men det gäller att lyssna på vad det kommer för svar. Men man har för mycket stress och för mycket måsten i sitt liv.

Ett av sina måsten, borde att vara att ta sig tid för sig själv och ta sig tid att sitta i tysthet, åtminstone 15 minuter dagligen.

Det är svårt att sätta sig ner och försöka att vara lugn och få ro, men om man börjar med 5 minuter, så går det lättare och lättera för varje dag man gör det.

Detta med visualisering är väldigt intressant och jag gör det dagligen.                   För det vi visualiserar dagligen, på det som vi vill ha i våra liv och INTE det som vi inte vill ha. Det är det många gör, de tänker på vad de inte vill ha eller vill göra och så är det det som vi drar till oss i våra liv.

Tänker vi och ser bilder i huvudet på det som vi verkligen vill ha i våra liv, är det det som vi drar till oss.

Det låter konstigt men eftersom jag gör det dagligen vet jag att det fungerar.

Man behöver inte ta reda på hur det fungerar, det bara gör det.

Som i The Secret filmen: säger de att vi vet inte hur elektrisiteten fungerar, men vi använder den.

Jag har kommit på att jag vill inte ha bilder i huvudet och heller inte tankar på vad jag inte vill ha i livet. Jag vill tänka på det jag verkligen vill ha mitt liv. Se mig använda och ha det i mitt liv redan, fast att jag inte har det.

Jag kom i kontakt med Feng Shui för flera år sedan och blev väldigt intresserad av detta. Köpte flera böcker och lånade på bibliotektet för att försöka läsa mig till hur man skulle inreda med Feng Shui och använda det i vardagen.

Feng Shui är väldigt intressant och man måste gå många år för att bli en

Rawfood drottningen Erica Palmcrantz Aziz. Har skrivit böcker i detta: Rawfood på svenska och Raw delight med Irmela Lilja.

Alger, skott, groddar, grönsaker, frukter, vissa sädesslag, kallpressade oljor och honung- det är det som rawfood handlar om. Maten upphettas aldrig mer än till 42 grader, vilket gör att näringen ska behållas så mycket så möjligt.

Erica säger att man får hög energinivå, lenare hud, glansigare hår och gör att man känner större tillit till livet.

Att skölja med saltvatten. Det är enkelt och ett väldigt effektivt sätt där du rensar näsan.

Det finns en mängd flimmerhår i slemhinnorna i luftvägarna och i näsan. Slemmet fångar upp partiklar, de är påväg ner i lungorna. Exempel damm, pollen eller bakterirer.

Det finns undersökningar som säger att slemhinnorna fungerar sämre då de blir utsatta för torr inomhusmiljö, tobaksrökning och kemiska ämnen. Vilket gör att flimmerhåren torkar ut, lägger sig ner och kan inte transportera slemmet från kroppen.

När du sköljer med saltvattnet, rensar man  slemhinnorna, samt hjälper flimmerhåren att röra sig bättre.

Du aktiverar kroppens naturliga försvarssystem mot sjukdomar.

Förebygga förkylningar.

Hur du gör när du nässköljer:

Det enklaste när man ska nässkölja med en nässköljningskanna. Det finns en pip som gör att det blir tätslutet. Man häller halva kannan med varmt vatten och 1 tsk salt och låter det lösa upp, innan du fyller kannan med kallt vatten och då blir det lagom temperatur. Håll kannan i ena handen och sätt pipen ena näsborren så att det sluter tätt. Luta dig över vasken, ha munnen öppen och luta huvudet lite åt sidan, men du känner när det rinner som det ska. Kan kännas lite obehagligt, men när du kommer på hur det fungerar och hur det rinner på, som kommer det att känns väldigt bra och i näsankommer det att  kännas bättre.

En natt hade en man en dröm. Han drömde, att han gick längs stranden i sällskap med Herren. På himlen flammade scener ur hans liv. För varje scen observerade han två fotspår i sanden. Ett par tillhörde honom själv, det andra tillhörde Herren.

När den sista scenen ur hans liv passerade framför honom såg han tillbaka på fotspåren i sanden. Då såg han, att många gånger under hans levnadsvandring fanns det bara ett par fotspår. Han märkte också, att det var just då han var djupast nere och livet var fullt av sorg. Detta oroade honom och han frågade Herren om detta.

-Herre, Du sa en gång, att om jag beslutade mig för att följa Dig så skulle Du alltid gå med mig. Men jag har märkt att under de allra svåraste tiderna i mitt liv har det bara funnits ett par fotspår. Jag kan inte förstå att Du lämnar mig, när jag behöver Dig mest.

Herren svarade: Mitt kära, kära barn. Jag älskar Dig och skulle aldrig lämna Dig under tider av prövningar och lidande. När Du såg endast ett par fotspår, var det när jag bar Dig.